MEN BUHU - Kontakt; [email protected]

Inte skulle väl jag?
Jag skulle ju klara mig. Jag brukar ju det.
Men icke.

Jag insjuknade. Okej insjuknade, är ett starkt ord. 

Jag åkte dit.
Trist.

Jag piggnade till. 
Gott. 

Men trillade dit igen.
Fan.


S

Allting har en mening sa du.
Ibland tror man att det är så. Ibland tror man det inte.
Ibland är det självklart. Ibland är det obegripligt.
Ibland inträffar det händelser som får meningen att bli lika med noll.


S

But I said 'NO, NO, NO'.


J

När jag säger att jag vill ha en Kycklingrulle så betyder inte det att jag vill ha en fucking jävla äckel kebabrulle! Än en gång gör ni fel. Än en gång mår jag illa. Ni, mina vänner, är en skam för Sveriges alla Pizza-Turkar. 

Ni bör skämmas. Inte bara för att ni på ett maniskt sätt lyckas göra fel om och om igen, utan även för att era mammor är fula och.. och.. OCH LUKTAR! 

That's right, jag sa det. What you gonna do? Spotta i min kebabrulle? I don't think so, jag kör thai framöver, bitches!


J

Jag befann mig i vardagsrummet i eftermiddags när jag tycktes höra ett krafsandes.
EN MUS! What to do, what to do? Jo, jag gör som de flesta som hamnar i denna sits, jag ställer mig på soffan, dock utan det obligatoriska skrikandet och tårarna. Istället väcks ett stark sug inom mig för spänning. Krafsandet som jag nyss hade hört förvandlades till en inbjudan till ett litet äventyr. Mitt äventyr.

Dessvärre var min vy begränsad, så jag bestämde mig för att hoppa över till fåtöljen bredvid och vidare.  Där hoppade jag runt på möblerna i en oversize tee med en halv macka i handen medans jag spejar över vardagsrumsgolvet. Vilken syn.

Men snart möttes jag av att mor kom in igenom dörren med en frågande blick.

- J, vad i hela..
- SCHHHHH! Hörde du något?

- Nä.. Va? Vad håller du på med?

- Jag tror det är en mu..

Längre än så hann jag inte förrän jag såg bordsduken i mors hand med en halvt avskrapad stearinfläck på.

- Jahaa.. Så du.. Ingen mus då alltså.. Nänä..
Jag tittar mig lite försiktigt runt rummet, tar ett bett på min macka och återgår sakta till verkligheten igen. Helt ovetandes om att jag fortfarande står i fåtöljen.

J

Jag vet, ibland orkar man bara inte engagera sig.
Men fräsig tröja har han i alla fall.

Vi människor är rädda för det okända.
Rädda för det vi inte har full kontroll över.
Rädda för situationer vi inte tidigare upplevt.
Tänk vad mycket vi faktiskt går miste om i våra liv.
Enbart för att denna rädsla och eftertänksamhet smyger sig på.

Men tro mig,

Vi är inte så farliga som vi ser ut.


S

Det tog slut.
Det fanns ingen ände.                                     

Det fanns ingen fortsättning.

Det var aldrig meningen.
Det tog bara slut.

Och läckan på caféet var ett faktum.

S                   

Jag lider inte av någon obotlig cancer. Jag har ingen hemsk hjärntumör. Jag har inte ens lite ont i halsen. Jag bara tänker.
 
Jag tänker så mycket att jag själv snubblar på mina egna tankar.
Jag tänker tills jag inte mår bra.
Jag tänker så att det skapas ett tryck i armar, ben och mage. 
Jag tänker så att jag tillslut bara vill lägga mig ner och skrika.
Jag tänker så att jag inte kan somna.
Sen tänker jag lite till.
 
Jag tar ständigt in nya intryck som inte bör registreras, analyserar dem till oigenkännlighet och trycker in dem någonstans i centrallagret där inne i huvudet.


Men vad händer när lagret är fullt, när jag har nått min gräns? Finns det någon som hyr ut lite extra space, eller är det helt kört för min del?


J

Klickade mig runt på diverse bloggar, små som stora. Jag möttes inte av något speciellt uppseendeväckande, tills jag kom till Dennyboy's blogg. Han har bestämt sig för att lista de tre vackraste kvinnorna, efter hans flickvän, i hans blogg. Han skriver;

"Jag har tröttnat lite på alla listor som bestämmer vilken kvinna som är snyggast i hela världen. Det är oftast blonda, plastikopererade och botox-beroende kvinnor som brukar hamna på sådana listor. Därför tänker jag göra min egen lista med världens 3 vackraste kvinnor (efter min älskling) och jag vet att ni kommer att hålla med mig..."

Fine, tänker jag. Jag scrollar mig ner och möts av tre bilder med Victoria Posh Beckham i olika frisyrer. Jag kan inte hjälpa mig själv från att brista ut i skratt.

Dennyboy kommer få tusen arga kommentarer, åtminstone tjugofem, om hur Fru Beckham är så gravt skönhetsopererad att det inte är sant. Men det bästa är att han är helt medveten om det. Det kommer bli en mindre folkstorm med folk som inte har något bättre för sig.
Folk kommer att dumförklara Dennyboy, i samma stund får han fler läsare och bloggen växer.

Det här mina vänner, eller åtminstone du Linnéa, som jag vet tittar in här med jämna mellanrum, är bra reklam.
Helt hilarious.

Kudos till dig Dennyboy, kudos till dig.


J

Det knackad på dörren.
Ingen öppnade.
Det ringde på dörrklockan.
Ingen öpnnade.
Men när jag vaknade var den likt förbannat här ändå. Jag antar att jag inte hade stängt fönstret.

Ja, jag tänker fan inte ta emot 2009 med öppna armar. Inte med all bagage den kommer bärandes på.


J

So here we are.
2009 ligger uppdukad framför oss likt en All you can eat-buffé. Frågan är om jag är hungrig. Ni har inga rester kvar från gårdagen? Inte? Nähe, men skit i det då.

Blondinbella skall vara med i Let's Dance.

Kudos till henne. Men jag trodde att Let's Dance var mer som en hjälporganisation för avdankade tv-kändisar och liknande. Och come on blonda Bella, du är ju up-and-coming. Du har själv sagt att 2009 skall bli ditt år, så går du och gör så här.
 
Nu får du faktiskt skylla dig själv om det kommer en vinflaska flygandes nästa gång du visar dig ute med pöbeln (läs; delen av det svenska folket som inte har Löwengrip-blod pulserande i ådrorna).

London

Jag och S far till London.
Förhoppningsvis.
Kanske blir det The trip of Our lifetime. Förhoppningsvis.

Studenten

2009. Året jag tar studenten och förväntas börja ta ansvar. Kort sagt, det första året i mitt vuxna liv.

Min förväntan kan endast beskrivas med ett ord, och ett ord endast; Fan.

Men sen då?
När jag väl har tagit studenten, när sommarlovet är slut och det är tid för mig att testa mina egna vingar. Vad händer då?
Kommer jag våga flyga till kallare breddgrader, eller kommer jag falla platt och tvingas dra mig till reträtt i Konsums charkuteri?

Only time can tell.

2009. Året då det skall visas var skåpet skall stå. Och jag som har beslutsångest.

J

Vaknade.
Klockan visade 15'02, 1 Januari 2009.
Ett Jaha suckades fram medans jag vände mig ett halvt varv för att somna om.

Är det bara jag, eller känns plötsligt 2008 väldigt yesterday?


J