Konsten att debattera sig själv
Det är roligt att blogga. Man Jag känner mig duktig efteråt. Som om jag har åstadkommit något. Men visst hade det varit ännu roligare om jag kunde tjäna lite pengar på det.
Jag vet att säger emot mig själv nu, men vem skulle tacka nej till att få betalt för att blogga? Det hade varit det ultimata. Att leva ett fantastiskt liv, för sen få dela det med ett par 100.000. människor.
Fast å andra sidan, så skulle kanske den där känslan av presterande bytas ut mot en smutsig känsla. Plötsligt hade jag blivit en Sell Out, fast en stylish sådan.
Detta har förvandlats till en debatt med mig själv. Jag behöver stoppas.
Varför skriver inte S något egentligen?
J
Det är vi som drar det längsta strået
Hur kan de största bloggarna uppdateras så ofta? Har de verkligen ett så mycket mer intressant liv än oss?
Förutom att ha ett otroligt spännande liv, kantat av händelser som väcker intresse i de flesta, så måsta det finnas någon slags kreativitet. Något som får bloggaren att vilja skriva mer. Något som får bloggaren att håva in läsare med deras extraordinära liv.
Det är en bra start, men det räcker inte hela vägen. Det spelar ingen roll om du är rikemansbarn från huvudstaden, eller om du är en inbiten norrlänning som anser att Kalles kaviar är lyx. Tillslut tar idéerna slut i alla fall, that's life. Jag antar att det är då bloggen dör ut.
Om inte man är en av dom där super-bloggarna. De som lever på att blogga.
Men även hos dem sinar kreativiten efter ett par hundra inlägg. Det är då det börjar bli svårare och svårare att skilja på vad som är intressant och inte. För ärligt talat, vem fan bryr sig egentligen om vad Blondinbella åt till frukost, hur Kenzas badrums-golv ser ut, eller vad Style by Mats-Mats har för färger på strumporna.
För även om dom får obscena summor betalt för att bygga upp en fasad av ett spännande liv, så är det Vi som har kreativiten kvar.
Fast det där med olika färgerna på strumporna var en ganska skön grej ändå.
J
And then what
Blogga, lätt som en plätt. Trodde jag ja.
Efter mina två inlägg (TVÅ!) så har kreativiteten gått förlorad. Vad ska jag skriva om nu? Har jag något intressant att komma med?
Jag har inte tusen åsikter som en viss blond Bella. Jag lever inte ett lika intressant liv som den där Kenza. Och jag är inte i närheten av att vara så fashionabel som Style by Mats-Mats. Jag är bara jag. Den simpla och ointressanta typen i hörnet.
Fan.
J
Skolfoto-tider, a minature disaster
- Det är skolfoto på fredag.
Varje gång som de fem orden når mina öron slår det mig, vad ska jag ha på mig? Min garderob gapar av tomhet & inspirationen är svag. Och håret, hur blir det med det? Ska jag ha raklugg, mittenbena eller en casual snelugg. Ska jag tona det innan, eller är det bra som det är? Hinner jag boka tid hos frisören och fixa till det ordentligt innan? Kanske ska jag skita i det, eller ska jag..
Mitt i mina funderingar känner jag hur den länge väntade förkylningen bryter ut, och inte är det en vanlig sådan. Nej, en dunderförkylning. En som sitter i en evighet & får mig själv att se ut som sju svåra år. En som inte bara påverkar snorproduktionen i min fräkniga näsa, utan även gör så att huvudet plötsligt är tungt som en medicinboll och halsen känns som ett rivjärn. Men hörseln är den samma, förutom att den har samma kapacitet som om jag hade tryckt in två maxi-tamponger i vadera öra. Som topping på detta berg av förödelse (läs förkylning) så låter jag som Pekka Heino med en ny-piercad tunga när jag pratar.
Härliga tider, härliga tider.
J
Att blogga
Att blogga för bekräftelse.
Att blogga för gratissaker.
Att blogga för att sticka ut.
Att blogga för att passa in.
Att blogga för makt.
Att blogga för att höras.
Att blogga för att man inte har något bättre för sig.
Att blogga ihopp om att någon ska läsa.
Att blogga för att Jag känner för det.
Men gratis saker tackar vi inte nej till.
J
